Connie Hyllander

       stolt som träden & fri som fågeln
       levde hon sitt liv

 

 
 

 

  Trafikolyckan 1985
 
   
   
  Denna händelse kom att överskugga allt annat detta år och satte djupa spår hos Connie för lång tid framöver.

I följande brev beskriver hon sin situation - 14 dagar efter olyckan.

Månd. 1.7.85

Kära Emil och Mor Emy!
Tack för brevet som kom med lördagsutdelningen + pengar till blommor. I fredags kom en bukett gula rosor med margeriter och blåklint från skolan så jag låter dom vissna ner innan jag köper nya. Har ett fint blomsterbord just nu med rosa nejlikor och brudslöja och smörblommor och blåklockor och så skolans bukett i svenska färgerna.
Har just skrivit och tackat med en egen liten dikt. Även till Anders har jag skrivit eftersom han skickade blommor till Midsommarafton.

Jag åker till Karolinska varje dag och blir spolad i munnen. Det blir lite mycket för Ola och förutom resa kostar det 50/gång vilket jag inte får någon ersättning för, men efter 15 gånger blir det fritt. De har en ny chef på Tand och Käk. en docent som har varit med vid operationen. Han har varit väldigt fin och ställt upp för mig. Senast sa han att jag inte behövde komma på beställd tid utan har viss frihet. Jag nästan tappade hakan så formellt som det annars ofta är. Av syster fick jag idag en hel flaska saltvatten, som man sköljer med, utan att betala.

Många har varit så jättefina, särskilt två nattljus som var änglar. Man märker det genom kontrastverkan för alla är ju inte lika även om dom gör sitt bästa. Det finns många fina själar, som söker sig till sjukhusmiljön av nåd och barmhärtighet. Sen finns det andra som som inte passar i miljön lika bra - det är ju så överallt.

Narkosläkaren var en äldre man, utlänning, också ängel, älskad av alla. Han som opererade var också av utländsk härkomst. Hette Arim Sobin från Värmland sas det men såg ut som en arab eller israel. Ganska ung. En bitr. överl. var också med.

Efter 14 dar är min fysiska kropp rätt tunn. Ola matar mig dock så gott det går. Mixar mjölk med avocado, fikon och banan som är kaloririkt. Misosoppa, nyponsoppa och färdiga soppor från Hälsokost som han silar. Juicer nyttiga & vitaminrika.

Jag hade förlorat så mycket blod att jag fick blodtransfusion. Det var jag inte glad åt men det var nödvändigt för narkosen ansågs det.

Det var roligt att komma hem till Olas födelsedag. Vår granne har kommit med blommor och presenter, jordgubbar, chokladask, ljusstake, porslinsklocka, modellängel och en liten duk + kramar. Dessutom har hon tagit hand om Ola, bjudit på te och sådant när jag var på KS. Det hjälpte säkert Ola i hans chocktillstånd.

På torsdag skall näs-plastbågar tas bort.

Det har inte varit lätt för Ola att fara här som en skottspole mellan Karolinska och Jakobsberg med sina smärtor. En gång ringde han till sjukhuset och sa att han var försenad men då jag själv ringde och undrade varför han inte kom tog han genast taxi till Karolinska.

Han har varit hos mig den mest besvärliga och svåra tiden. Dock inte vid uppvaknandet från narkosen. Det tycker vi båda var synd. Då kände jag mig övergiven. Det var helt tyst och jag upplevde någon sorts kamp och ingen höll min hand.

Vi försöker promenera ibland upp till en timma/dag så vi får frisk luft och ro i naturen. I dag har det dock regnat. Hur hade Anna ordnat det på födelsedagen? Träffade Du Astrid? Vem är Hans Ulla?

Sköt om Er båda. Ta väl hand om varandra.
Hälsningar
tillg. Connie"

 

Detta hade hänt...

Den 16 juni var vi, som så ofta, och hälsade på min mor i Vallentuna. Vi simmade i Kvarnbadet, åt kanske lunch med min mor och satt sedan en stund i hennes koloniträdgård och språkade om ett och annat. Så småningom lämnade vi henne där efter att i fulla drag ha njutit av en härlig sommardag. Vi satte oss i bilen för att återvända hem till Jakobsberg. Det var sent på eftermiddagen.

Vi körde Teknikvägen i riktning mot Väsbyvägen. Väl framme vid korsningen skulle vi svänga till höger men där stannade jag bilen för Connie ville hämta något från baksätet. Hon kopplar loss sig från säkerhetsbältet och sträcker sig mot baksätet mellan stolarna. Då smäller det och allt blir svart!

Jag vaknar upp och undrar var jag är... känner en intensiv smärta i bröstkorgen på vänster sida. Förstår så småningom att jag befinner mig i bilen som lutar kraftigt.

Bakom mig hör jag gråt och ett obestämbart ljud. Kan inte vända mig om på grund av smärtan - har svårt att få luft - sitter fast. Märker att det rör sig fullt med folk runt bilen. Röster från baksätet. Hör någon säga - "Kommer aldrig att kunna sjunga mera" och  svaret - "Jo då, det kommer du visst". Förstår att Connie finns bakom mig och att det är hennes röst jag hört och att någon talar lugnande med henne. Först nu inser jag att något fruktansvärt måste ha hänt. Ser ambulans och polisbil. Ser Connie bäras bort på bår till ambulansen. Någon frågar hur jag mår, om jag har svårt att andas. Även jag läggs på bår och bärs till en ambulans för transport till Karolinska sjukhuset. Under den resan får jag, på min undran, av sjukvårdarna den första informationen om vad som hänt. De frågar om jag behöver syrgas, vilket jag inte tyckte mig behöva men hade mycket ont. Tankarna fanns hela tiden hos Connie. Hur hade det gått för henne? Jag hoppades på det bästa men befarade det värsta. Allt kändes bara så obeskrivligt overkligt...

Sköterskan undersöker mig. Min bröstkorg röntgas. Konstateras att inget är brutet!
Får väl besked om att Connie är väl omhändertagen. Inga besked om hennes tillstånd. Skickas hem med taxi. Ringer Connies mor. Ringer min egen mor och berättar vad som hänt. Hon hade från sin koloniträdgård hört både ambulans och polisbil men visste i övrigt inget. Vi var alla chockade.

Nästa dag efter en näst intill sömnlös natt. Ringer KS. Får veta att Connie har fått skador i ansiktet - brutet näsben, brutet okben. avslaget käkben med kindtänder lösa i munhålan. Tar mig med tåg och buss till sjukhuset. Connie är uppsvullen i ansiktet och helt blåslagen, går knappt att känna igen. Kan inte själv prata. Sond genom näsan. Får starkt smärtstillande medicin. Jag försöker förklara för henne vad som hänt.

Opereras så småningom. Är hos henne dygnet runt de första dagarna. Mera fanns inte att göra. Minns i övrigt inte så mycket.

Efter några veckor fick jag ut en ny bil på försäkringen. Fick av försäkringsbolaget veta var den skadade bilen fanns. På en skrotfirma i Sollentuna. Tog så småningom mod till mig och körde dit för att bese eländet. Ingen vacker syn. Hela vänstra sidan intryckt till nästan en tredjedel. Glassplitter, blodfläckar.

Vi hade alltså blivit rammade med stor kraft från sidan av en annan bil. Varför och hur detta kunde ske blev aldrig fullt utrett. Inte heller skuldfrågan. Polisen la ner ärendet pga. bristande bevis. Vi valde att inte gå vidare med rättslig prövning. Det som skett hade skett. Nu återstod bara att se framåt och på egen hand försöka bearbeta traumat.

 
Connie visade stort mod och bar på en förtröstan om att allt skulle bli bra igen bara hon fick tid på sig och rätt hjälp. Vi var många som, efter bästa förmåga, hjälpte henne att komma tillbaka och då innefattar jag de läkare, tandläkare och terapeuter som på olika sätt bidrog till hennes tillfrisknande. Men det skulle ta sin tid! Helt återställd blev hon nog aldrig. Bl.a. fick hon senare besvär med nackkotorna med tidvis ihållande smärta och låsningar som mycket väl kan härledas till det kraftiga våld hon utsattes för.

Det finns en del dokument som handlar om hennes rehabilitering och dom är samlade under denna LÄNK.

   
   
  NÄSTA SIDA - [1986-1989]